Vardagen med Glaukom
Eftersom detta nummer av ÖT har som tema "bemötande" kommer nedan en skildring av ett möte med ögonvården, upplevd av en glaukomiker. Det är väl oklart hur vanlig "Annikas" rädsla är; några känner säker igen sig; för några är hennes fruktan helt främmande. Vad vi kan lära oss är kanske att det kan vara bra att ha en vän eller anhörig med på första besöket, om man känner oro, och hålla tummarna för att personalen är inkännande och kan förmedla information! Och kom ihåg: risken att bli blind är MYCKET LITEN med moderna behandlingsmetoder!
Det var en helt vanlig vardagkväll på våren för några år sedan. Annika, en kvinna i 60-årsåldern, sätter sig i sin fåtölj för att se på TV. Hon känner att hon har något smolk i ena ögat och blundar och petar sig lite i ögat. Fortfarande är blicken fäst på tv-n. När hon ser med bara det ena ögat upptäcker hon att hon ser en mycket suddig bild! Smolket är glömt och borta, hon provar flera gånger genom att hålla för än det ena än det andra ögat. På det ena ser hon klart sämre än på det andra. Hon suckar djupt och känner modet sjunka. Hon har just återhämtat sig från en svår sjukdom med åtföljande operation och hela hon protesterar mot att det ska vara något ytterligare fel på henne!
Dagen därpå uppsöker hon sin husläkare, får remiss till ögonmottagningen och blir kallad dit inom några veckor. Under de veckorna har hon i sin fantasi haft alla ögonsjukdomar som finns. Det som trots allt verkar mest rimligt är nog gråstarr och den går ju att operera.
En tidig morgon är det dags för besöket på ögonmottagningen. Det inleds med provning av ögontrycket, vilket visar sig vara normalt på båda ögonen. Sedan blir hon inkallad till doktorn. Han tittar in i ögonen, säger inget men mumlar lite för sig själv och far fram och tillbaka på den hjulförsedda stolen. "Jag tror jag har gråstarr", säger Annika lite försynt. Doktorn tittar på henne över sina glasögon och säger bestämt: "Nej, du har inte gråstarr, du har grön starr på båda ögonen!" Grön starr.... Det är ju sånt man blir blind av, det vet hon ju, det har ju hört från äldre släktingar som pratat, hon har hört om tant Emma och farbror Kalle som inget såg när de var riktigt gamla, fast det var ju länge sedan förstås men i alla fall! "Då blir jag blind då", tänker hon desperat. "Ska jag bli blind nu", undrar hon med panik i rösten. Doktorn ser på henne igen. "Det ska vi väl inte tro!", säger han neutralt. Och sedan är besöket slut och hon ska gå hem! Det är åtminstone så hon minns det. Men hon bara gråter och gråter och sköterskorna försöker trösta.
Två gånger till samma dag fick hon komma tillbaka för att kolla trycket, men det var svårt för tårarna bara rann. Trycket blev inte högre trots gråten. Inga droppar skrevs ut denna första gång, vad hon kan minnas, och inte heller något lugnande. En tid för återbesök bokades in om tre veckor. De veckorna vill hon helst glömma. Hela tiden trodde hon att synen snabbt skulle bli mycket sämre och hon vågade knappt sova för hon var så rädd att vakna blind!
Varifrån kom denna vettlösa fruktan? Hon vet inte, hon hade ju hört om kopplingen grön starr - blindhet och även träffat på barn, blinda av glaukom. Det är ju ytterst ovanligt men ändå... Arbetskamraterna tyckte synd om henne när hon berättade men ingen förstod hennes rädsla, inte heller hennes anhöriga. En äldre släkting visade sig ha fått glaukomdiagnos för många år sedan och droppat regelbundet utan att ha några besvär av sin ögonsjukdom. Det hjälpte inte att hon hörde detta, hon var rädd i alla fall.
Så blev det dags för återbesök på ögonmottagningen. Trycket var fortfarande inte högt. Doktorn tittade på hennes synnerv och berättade att den var skadad men han berättade inte varför och inte vad som skulle hända nu och hon tyckte att hon inte förstod någonting. Hennes frågor möttes med tystnad eller obegripliga svar. Den här gången fick hon i alla fall droppar utskrivna med sträng tillsägelse att droppa varje kväll. Paniken tilltog. Till slut fick hon, genom sitt arbete, möjlighet att träffa psykolog och bearbeta sin rädsla och komma tillrätta med sin livssituation. Att ta ögondropparna blev rutin och sömnen blev så småningom bättre när hon insett att hon vaknade varje morgon och faktiskt såg föremålen i sitt sovrum.
Nu har det gått några år. Ögonmottagningen besöker hon när hon blir kallad för kontroll av tryck och synfält och utskrivning av droppar men hon känner alltid ett lätt obehag inför besöken. Den värsta rädslan har dock lagt sig. Hon ser fortfarande ganska bra men har på senare tid upptäckt att hon behöver starkare belysning. Att se på tv, läsa, cykla och sy går fortfarande bra trots att synfältet krympt något. Hon är rädd att göra fel och att skada någon så bilkörning blir inte av så ofta. Hon har deltagit i en samtalsgrupp som glaukomföreningen ordnade och den upplevde hon mycket positivt. Äntligen träffade hon människor som förstod vad det handlar om, människor som vet hur det känns när man inte hittar sina glasögon fast de ligger precis framför en eller som inte ser den där blomman som alla pekar på.
Men Annika är arg och besviken! Besviken på vårdpersonalen som inte förmådde hantera hennes rädsla och ge henne den hjälp hon just då behövde. Arg på doktorn som hon uppfattar som mycket oprofessionell och opsykologisk och som inte kunde ge henne information på den chocknivå hon befann sig. Hon efterlyser utbildning i omhändertagande av chockade och "besvärliga" patienter; hon tycker inte att en enda patient ska behöva gå hem med tårarna rinnande!